Karlstads Zoologiska

Den här boken har legat på min vill-läsa-lista ändå sedan den kom i våras. Jag har alltid gillat Hanna Hellquists rättframma och personliga, ibland på gränsen till för närgångna, stil. Navet i boken är Hannas pappa Lars-Erik, som låter sitt enorma –och bisarra- intresse för djur i olika former smitta av sig på dottern. Medan Hannas mamma står för det trygga och normala glider pappan in och ut ur hennes liv fylld av excentriska och småtokiga idéer. Boken är uppdelad i flera korta kapitel som alla är döpta efter de otaliga husdjur som passerat i Hannas liv. Nu pratar vi inte bara hundar och katter. Det finns berättelser om boaormar som smiter ur terrarier, apor som äter bullar och råttor som tinas i mikrovågsugnar……

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och sträckläste den på ett par timmar. Den känns otroligt kärleksfull och ärligt skriven samtidigt som den har något sorgset över sig. /Lisa

Tager du denna….?

Under hösten kan Kvarteret Skatans uppsättning I Nöd och lust beskådas på Rival. Det är inte riktigt originalbesättningen då Anna Blomberg för närvarande har annat för sig (missa inte hennes Anna Anka-imitationer  i SVT. Hon är så lik att man nästan börjar rysa.) Hennes roller görs här istället av Josefin Bornebusch.

 Jag har följt Skatan som TVserie från och till genom åren och ibland tyckt att det varit helt fantastiskt roligt och ofta väldigt träffsäkert. Tyvärr är det också rätt ojämnt vilket blir än tydligare när det sätts upp som teaterpjäs. En del scener som framförs under den en och en halv timme långa föreställningen känns mest långsökta och utdragna. De hade även kunnat tona ned alla sångnummer en aning. Samtidigt är vissa delar galet roliga. Som när David Batras karaktär Jim löper amok och helt oväntat börjar slåss med Kicki Danielsson. Eller den svensexa som stackars Magnus tvingas genomlida. Eller den galna lattemamman som lämnat kvar sitt barn på Waynes Coffee. Så om man har ett par hundralappar över finns det definitivt värre saker att lägga dem på./Lisa

Biobesök

Jag kan definitivt relatera till Annas senaste inlägg. Det var länge sedan det fanns så mycket som lockade på bio. Med siktet inställt på Apan uppsökte jag därför närmaste SFbiograf men dessvärre fanns inte biljetter till den föreställning jag riktat in mig på. Jag hamnade därför istället på en helt annan typ av film -500 days of summer. En inte helt oangenäm bioupplevelse visade det sig. Under en och en halv timme får man följa med Tom och Summer och deras kärlekshistoria som inleds med slutet och sedan berättas i tillbakablickar. Trots att historien utspelas i Los Angeles befinner den sig långt bort från beachliv och märkeskläder. Den har snarare något brittiskt över sig. Det kan förvisso bero på att filmen är full av diverse referenser till engelsk popmusik som the Smiths, men också för att huvudfigurerna känns mer som någon man känner i verkliga livet än någon man ser på film. Ungefär som personer man skulle kunna hänga med. Det är också befriande med filmer där det inte är givet att slutet är vare sig lyckligt eller olyckligt. Det bara är. /Lisa

komplimang?

Häromdagen fick jag höra av en okänd person att jag ser precis ut som ”hon den där psyksjuka konsttjejen som  skulle hoppa från bron”.  Har sedan dess gått runt och försökt komma fram till om det är att tolka som en komplimang eller ej…… /Lisa

Apan och Flickan

Det verkar gå bra för svensk film nu. Och det gör mig stressad, för jag hinner inte se allt jag vill se.  Recensionen av Apan i dagens DN gav mig, med modebloggsvokabulär, cravings. Det låter ju som en galen idé, och nåt som varit inslag i mina egna mardrömmar, att huvudrollsinnehavaren inte fått läsa manuset innan. Det kräver sin regissör. Och skådis, såklart. Eller så blir det bara en prettoskitfilm av det hela, enligt en kommentar till SvD’s recension…

Flickan är en annan film som fått fina recensioner. Också med en annorlunda skådespelarinsats, dvs med en ung huvudrollsinnehavare som ”bara” är. Måste ses den med.

Jag återkommer (förhoppningsvis) med egna recensioner.

/Anna

Man on wire

Nu ska jag skriva lite mer om män, denna gång mellan hus. Jag fick på omvägar tips om filmen Man on wire, visste inget om den förutom vad en snabbt ögonkast på imdb.com gav: dokumentär från 2008.
Och det var bra. För hade jag på förhand vetat att den fått en Oscar för bästa dokumentär hade jag genast satt på mig mina usa-kritiska glasögon och granskat filmen ur ett bittert ”vad vet egentligen en oscarsjury”-perspektiv.

Men det gjorde jag nu inte utan satt som ett ljus, först lite avvaktande men sedan lätt framåtlutad med öppen mun i ren fascination. För monsieur Petit, mannen på linan, är en medryckande person.
Han återberättar och dramatiserar händelseförloppet den augustikvällen 1974 när han och hans team tar sig in i tvillingtornen, upp till 104 våningen, spänner linan och sedan inväntar morgontimmarna då han ska gå mellan husen. Förutom Petits egna små skådespel berättar de övriga i gänget sin version av händelsen och vägen dit och mycket av historien är dramatiserat med skådespelare, t.ex hur gänget tar sig in med falska leg och när Petit med kompanjon gömmer sig under en presenning i timmar för att undgå att bli upptäckta av vakter. Det är hela tiden mycket spännande. Det är också en historia om vänskap, som tråkigt nog slutar med lite fadd smak i munnen. Men som sagt, mycket fascinerande.

/Anna

Äh, lägg av!

Bounce bekräftar i DN idag att de lägger av. ”Lägger av” hade man förövrigt inte sagt om det gällde Cullbergbaletten. Men Bounce är ju trots sin ålder still fresh, liksom.

/Anna

hemma värst?

Jag var väldigt förtjust i Sara Kadefors förra bok Fågelbovägen 32 där fokus låg på hur en ”god” människa skall vara. Jag hade därför höga förväntningar på denna bok som handlar om Sylvia, en välvårdad kvinna i medelåldern som helt hamnat utanför samhället. Berättelsen inleds utan några som helst bakgrundsförklaringar till hur hon hamnat i detta. Istället får man följa med i hennes dagliga tillvaro på IKEA, där hon tillbringar största delen av sin vakna tid. Det är intressant att läsa om, och fundera på hur länge en person faktiskt kan smyga runt inne på Sveriges största möbelvaruhus och sköta sin dagliga hygien på deras toaletter, äta kvarlämnade matrester i restaurangen och ta tupplurer i sängarna på sovrumsavdelningen innan man väcker för stor uppmärksamhet. Förvånansvärt länge visar det sig.

När Sylvia till slut upptäcks av personalen och tvingas söka andrum annorstädes hamnar hon bland människor hon tidigare aldrig skulle drömt om att beblanda sig med. Längre fram i boken framkommer också skälen till varför hon lämnat sin trygga tillvaro med familj, vänner och fast jobb. Då blir det genast ganska sorgligt. Inte minst i beskrivningen av relationen mellan henne och tonårsdottern som hon svikit ordentligt. En tänkvärd bok som man lätt kan lägga ett par kvällar av sin tid på. /Lisa

Bland motordrivna fordon och antika dockor…

Spårvägsmuseet på Tegelviksgatan är väl värt ett besök. I alla fall för små barn som där kan prova på att köra diverse olika fordon, ta en tågtur och kolla in gamla leksaker på det angränsande leksaksmuseet. Intressant för äldre besökare kan vara att studera gamla bilder och miljöer av Stockholm och dess infrastruktur.

Fiket är dessvärre en liten besvikelse där såväl espresson som kanelbullarna lyser med sin frånvaro. Istället vankas det torra inplastade arraksbollar och trekantsmackor som kan värmas i micro. /Lisa

Mycket väsen för ganska lite….

Vem döljer sig bakom pseudonymen Lars Kepler? Denna fråga sysselsatte stora delar av det litterära Sverige tidigare i år. Det pratades och spekulerades och gissades och till slut avslöjades att det handlade om författarduon Alexander och Alexandra Ahndoril som tillsammans skapat deckaren om polisen Jonna och läkaren/pillerknapraren Erik Maria.

All uppståndelse runt boken väckte min nyfikenhet och jag begav mig därför ut på nätet och avlade ett besök på AdLibris. Tre dagar senare damp försändelsen ned hos min lokala kiosk/kemtvätt. Jag slog upp första sidan i onsdags och påbörjade min läsning. Efter att ha avslutat boken kan jag konstatera att det handlar om en högst ordinär svensk deckare. Hyggligt spännande med en del logiska luckor och inte särskilt genomarbetade karaktärer. En mental axelryckning. Varken mer eller mindre. /Lisa